Retorik
Retorik, är kunskapen om hur man ska tala både praktiskt och teoretiskt. Retoriken skapades under antiken och har levt kvar till våra dagar med varierande intresse. Under 1800-talet började den kritiseras som ålderdomlig och alltför mekanisk, men intresset har efter andra världskriget ökat och den klassiska retoriken har kompletterats med modernare inslag av lingvistik och kommunikationsforskning.
Retoriska termer och begrepp:
Genus iudiciále - "Domstols-sorten", dvs. rättegångstal, där talaren antingen anklagar eller försvarar någon för det han tidigare gjort.
Genus deliberatívium - "Rådsslags-sorten", dvs. tal där talaren tar ställning i en fråga där meningarna är delade och argumenterar för eller mot ett visst handlande i framtiden.
Genus demonstratíum - "Framhävande-sorten", dvs. tal där talaren genom beröm eller smädelser vill göra lyssnaren vänligt eller kritiskt inställda till någon.
Dessa tre är de viktigaste, men det finns självklart blandningar av dessa. I huvudsak används Genus iudiciále till exempel av advokater och Genus deliberatívium av politiker medan man på födelsedagskalas brukar hålla sig till Genus demonstratívum.
Docére - ”Att undervisa”, talaren försöker vädja till lyssnarnas logos (”förnuft”) med hjälp av argument.
Delectáre – ”Att behaga”, talaren får lyssnaren välvillig inställda genom sin charmfulla personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sin etos.
Movére – ”Att röra”, talaren väcker patos, ”en stark känsla”, hos lyssnaren
Intelléctio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han följa?
Invéntio – Att finna. Talaren samlar stoft och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
Disposítio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla,
Elocútio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
Memória – Att minnas. Man lär sig talet utantill.
Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiátio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.
Exórdium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och försök att på något sätt uppnå Captátio benevoléntiae, ”vinnande av välvilja” hos lyssnaren.
Narrátio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, för vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen.
Proposítio – Framställande, att talaren presenterar den tes som talaren i fortsättningen av talet vill argumentera för. Han kan här också göra en partítio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga att han talar om i vilken ordning han ska behandla olika frågor som hör till hans ämne.
Argumentátio – Argumentation, att talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Han börjar med probátio, ”bevis”, det vill säga han presenterar sina argument för tesen, och sedan fortsätta med refutátio dvs. ett avvisande av eventuella motargument.
Perorátio – Avslutande av talet, gärna med en racapitulátio, dvs. en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.
Troper
Olika sorters tal
I den klassiska retoriken finns det olika sorters tal man kan hålla:Att övertyga
I retorik kan man övertyga ens åhörare på olika sätt:Arbetsgången för en talare
När man ska skriva ett tal ska man enligt den klassiska retoriken göra på detta sätt:Talets delar
I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst Genus deliberatívum, i olika delar, dispoítio.Medel för att åstadkomma språkliga effekter
I den klassiska retoriken kan man förbättra sitt tal, Elocútio, genom att använda troper ("Vändningar", ovanliga eller oväntade uttryck) och figurer (en oväntad form av formulering eller tanke):
Figurer
