Oscar II

Oscar II

Oscar II (1898), målning av Anders Zorn
Regeringstid, Sverige:	18 september 1872-8 december 1907
Regeringstid, Norge:	18 september 1872-7 juni 1905
Kröning, Sverige:	12 maj 1873
Kröning, Norge:	18 juli 1873
Valspråk:	till 1905: Brödrafolkens väl från 1905: Sveriges väl
Drottning:	Sofia av Nassau
Företrädare:	Karl XV (IV)
Efterträdare, Sverige:	Gustav V
Efterträdare, Norge:	Håkon VII
Födelsedag:	21 januari 1829
Födelseplats:	Stockholm
Dödsdag:	8 december 1907
Dödsplats:	Stockholm
Begravningsplats:	Riddarholmskyrkan, Stockholm

Oscar II, Oskar II, Oskar Fredrik, född 21 januari 1829, död 8 december 1907, kung av Sverige 1872-1907, kung av Norge 1872-1905, hertig av Östergötland. Gift 1857 med Sofia av Nassau.

Den 12 maj 1873 kröntes Oscar II i Storkyrkan i Stockholm. Det sägs om honom att han var den mest majestätiska av alla våra majestät. Men han hade en tuff roll att fylla. Hans föregångare, brodern Karl XV hade uppnått omåttlig popularitet och ingen kung har innan eller efter hans bortgång sörjts till den grad som Karl XV gjorde.

Militären och politikern Carl Otto Palmstierna skrev om Oscar (II), ett par år innan han blev kung: "Ovanligt lång till växten, smärt och mager; själfullt ansikte och lynne; utrustad med mycken förmåga, som tidigt togs i visst anspråk för saker av vikt, men snart måste ägna sig mera åt vitterhet, konst och musik. Sinnesstyrkan ännu oprövad; blicken riktad framåt."

Oscar hade redan innan arbetat i kulisserna, men då endast som Karl XV:s marionett. Inte för att Oscar på något sätt var en vilje- eller kunskapslös man, det finns många skrivningar av honom där han kritiserar sin brors handlande i politiken. Då speciellt utrikespolitiken som var Oscar (II):s stora intresse. Oscar II beundrade Tysklands modell och speciellt Otto von Bismarck mycket. Han arbetade för ett "germanskt, skandinaviskt, italienskt förbund" till vilket också Storbritannien skulle kunna anslutas, kärnan i utrikespolitiken var och förblev faran från öster. Allt fler svenskar beundrade tyskarna, med en tyskvänlig kung var det nästan givet. Dessutom var drottningen, Sofia, tyska (från Hessen-Nassau) så kungafamiljen fann sig nära flera tyska furstehus.

Det politiska livet tedde sig mycket lugnt under Oscars regentår. Oscar förde fram sina konservativa idéer på alla sätt han kunde och jobbade tämligen hårt för att återuppnå den status kungen förlorat mycket av under Karl XV:s tid. Oscar skulle bara lyckas till viss del, monarkens tid som styrande kraft i landet var snart ute. Den stora frågan som väntade på sin lösning var rösträttsfrågan. Det noterades också att efter 1896 års riksdagsval kunde den första socialdemokraten Hjalmar Branting, finna plats i riksdagen. Under sin trettiofemåriga regeringstid hann Oscar II byta statsminister femton gånger, utrikesminister tio och inte mindre än hundratolv statsråd avverkades.

Oscar spelade rollen som älskad landsfader så bra att den gick hem hos folk. Men han höll en medveten distans, visserligen kunde han vara mycket älskvärd även mot vanligt folk på tu man hand, men han fattade lätt humör och då haglade svordomarna. Ett av Oscars bästa drag var att han var trofast och lojal mot dem han en gång fattat tycke för. Han tyckte mycket om att ge gåvor och bidrag, till exempel till olika forskningsprojekt. Nordenskiöld fick kungliga pengar när han skulle ge sig ut på den lyckosamma färden med Vega som sedan skulle leda till att han upptäckte Nordostpassagen. När Nordenskiöld ankarade på Stockholms ström väntade kungen Oscar II på slottet med en upphöjning av Nordenskiöld till friherrelig värdighet och en frikostig livränta om fyratusen kronor om året.

Oscars största svaghet var hans uppskattning för smicker och fjäsk. Han levde under den starka övertygelsen att konungen är guds utsända att styra riket och bör då visas den respekt han förtjänar. Markisen Claes Lagergren säger: "Han tyckte om beröm och hängav sig åt illusionen av att den var äkta.". Kungen ägnade sig också mycket åt högläsning och orgelspel. Han spelade så gott som dagligen och improviserade gärna. Till det kungliga nöjet hör också jakt. Prins Wilhelm berättar avslöjande: "Bakom farfar i skärmen satt landets skickligaste skytt, Erik von Eckermann, på grund av sitt yviga skägg kallad Waldteufel". Ekermann sköt så snart kungen avlossat sin bössa och gratulerade Oscar när bytet föll med "Ett vackert skott ers majestät". Under kungens resor med Drott till Marstrand hade han alltid en hovfotograf med sig. Den hovfotograf som följde Oscar II längst och mest var Aron Jonason, kanske mer känd som göteborgsvitsens fader. Han har skildrat en vanlig kunglig dag ombord detta vis. På slaget åtta började kungen med koral och kungasången, till lunchen - som på den här tiden kallades frukosten - och vid middagen klockan 18 spelades alltid taffelmusik. Mellan måltiderna läste kungen statspapper och tidningar, skrev brev och ibland hölls konselj ombord. Han hann också gå iland för att spela tennis eller ta ett dopp i havet och efter middagen var tiden reserverad åt societetsliv - ombord eller i land.

Oskar II:s namnteckning

En av de mest kända vitsarna som eftervärlden minns Jonason för är denna:

- Vad är det för fågel, kan du säga det?

- Ja, Ers majestät, svarade skämtaren, det är den mest musikaliska fågeln som finns.

- Hur så? Vad menar du med det?

- Jo, sa Aron - det är en Mozart (måsart)

- Idag är du så kvick så det blixtrar om'et. Varpå Aron under en sirlig bugning genmälde:

- Blixtrar den ene, så - Oscar den andre.

Oscar II målad av Oscar Björck

Stillbildskameran hade sitt ordentliga genombrott i hovet under Oscar II:s regeringstid, så också filmkameran. Den första filmen med kungligheter spelades in vid den stora Jubileumsutställningen i Stockholm 1897. Andra fascinerande uppfinningar som Oscar fick uppleva var den elektriska telegrafen 1853, den första gaslyktan i huvudstaden 1855, samma år nordens första porträttfrimärke som föreställde Oscar I:s profil (om det var Oscar I:s profil (vilket jag tror stämmer), vad gör det då under Oscar II?). Åren omkring 1880 kom telefonen, det elektriska ljudet, velocipeden och ångspårvagnen. Slottet i Stockholm höll sig med en egen elektricitetsmaskin. Men vad telefonen beträffar så ansågs det inte riktigt fint att ha telefon. Först 1904 installerades den första telefonen på Stockholms slott. Fler sensationer var den moderna luftballongen, kinematografen, automobilen, elektriska tåg och landets första motordrivna buss. Denna togs ur trafik relativt snabbt, troligtvis på grund av det oväsen den förde med sina järnhjul mot stengatorna. Men det som fascinerade kungen allra mest var fonografen och dess ankomst till Sverige 1879. Kungen gjorde flera provinspelningar och tidningarna skrev mycket om det. Priset för denna nyhet var på denna tiden sjuhundra kronor, en rejäl summa år 1879.

Oscar hade liksom sin bror Karl XV ett stort intresse för litteratur och poesi och 1857 belönades han med en silvermedalj av Svenska Akademien för ett anonymt inlämnat manuskript. Efter detta blev hans verk mindre anonyma. Men han tyckte fortfarande om att lägga sig i den politiska debatten i pressen anonymt, ofta undertecknat O**** eller Oscar Fredrik. Oscar utsåg sig själv till svensk litteraturs överstepräst i och med sitt trontillträde och han såg till att belöna de författare han tyckte om rikligt med utmärkelser och bidrag. Samtidens store, August Strindberg och Oscar däremot gick aldrig ihop. Oscar tyckte mycket illa om Strindberg för dennes återkommande kritik och hat mot aristokratin och Strindberg tyckte mycket illa om etablissemanget över huvud taget. Oscar stormade mot nästan allt som Strindberg skrev, exempelvis "Röda rummet" (1879), "Det nya riket" (1882) och "Giftas" (1884).

Oscars största händelse och nederlag som regent i Sverige torde vara unionskraschen 1905. Norge hade aldrig riktigt tyckt om idén med att svara under en svensk krona, och i och med unionsbildandet så ansåg norrmännen att de bara "bytte sida" efter 434 år under dansk krona. Under hela unionstiden var det kris på kris i det norska stortinget och i relationerna mellan svenskt och norskt styre. Den första krisen kom 1821 då stortinget avskaffade adelskapet i Norge - mot Karl XIV Johans veto. Efter det förekom det mer eller mindre fejder hela tiden. Under 1870-talet började den politiska uppmarschen i Norge. Det brukar heta att fram till omkring 1880 hade det funnits chanser till kompromisser och dellösningar i känsligare frågor, men Oscar II valde att gå sin egen väg och det skapade stor irritation länderna emellan. Drivfjädern i den norska offensiven skulle vara kravet om egen utlandsrepresentation. Norrmännen ansåg att det svenska styret inte brydde sig om norska intressen och att de själva kunde föra sin talan bättre än någon annan. Irritationen länderna emellan stegrades och Oscar hotade till och med med en regelrätt militär aktion. Något som tvingade de mycket mindre rustade norrmännen till förhandlingsbordet. Oscar sökte utländskt stöd för sina aktioner och den tyske kejsaren Wilhelm II hade egna intressen i att Norden förblev enat och lugnt. Men Wilhelm II ansåg den svenska kungen obeslutsam och vek och när kraschen slutligen kom hade han inte bidragit med annat än prat och skyllde allt på de obeslutsamma punschdrickande svenskarna.

Oscar II:s exlibris

I stortinget protesterade man på alla tänkbara sätt mot Oscar II. Man provocerade genom att bryta mot traditioner och strunta i ceremonier. På nyåret 1898 godkände stortinget för tredje gången lagen om en "ren flagga" utan de svenska färgerna. Kungen vägrade att sanktionera lagen, men norrmännen ansåg att ett trefaldigt fattat beslut upphäver kungens veto. Till slut fick norrmännen till och med kungen att skriva på ett godkännande av norska flaggan, vilket fick de styrande hemma och medlemmarna i kungafamiljen att häpna. En trött Oscar bad om ursäkt och lovade att han aldrig skulle göra något liknande igen.

Den svenska regeringen vacklade och statsminister Boström avgick (april 1905). Tillträdande statsminister Johan Ramstedt var jurist och ämbetsman och den nya regeringen fick karaktären av en expeditionsministär. Då slog norrmännen till.

Den 23 maj antog stortinget enhälligt en lag om eget norskt konsulatväsen och några dagar senare kom Oscars vägran att sanktionera lagen. Alla norska ämbetsmän lade då ner sina ämbeten. Stortinget förklarade nu att statsrådet skulle inträda i kungens ställe. Onsdagen den 7 juni 1905, klockan 12.45, samlades stortinget. Statsminister Christian Michelsen meddelade att regeringens samtliga medlemmar lagt ned sina ämbeten. Det framlades ett förslag som antogs utan debatt. Förslagets slutrader lydde: "...att föreningen med Sverige under en konung är upplöst som följd av att konungen har upphört att fungera som norsk konung."

Oscar skrev sedan i sina memoarer att unionskraschen "har gifvit mitt hjärna ett djupt, ja, oläkligt sår". Hans hälsa försvagades kort efter detta, 1906 och 1907 började man märka ett nedsättning i hans annars så briljanta talarförmåga. Diagnosen var att kungen led av viss åderförkalkning i talcentrum. Kungen plågades också mycket av prostatabesvär och tröttheten ökade markant. Efter en tid blev han permanent sängliggande med feber. Klockan 9 på morgonen den 7 december 1907 somnade Oscar stilla in vid en ålder av 78 år.

Barn

• Gustaf V, född 1858
• Prins Oscar, född 1859
• Prins Carl, född 1861 (senare högste representant för Röda korset i Sverige)
• Prins Eugen, född 1865 (målarprinsen)

• Anders Zorns målning Oscar II
• Bernadotte
• Sveriges regenter
• Norges regenter