Karl den store
Karl den store, (lat. Carolus Magnus, fr. Charlemagne, ital. Carlomagno), född 2 april 742, död 28 januari 814. Kung av Franken 771-814, utropad till kung av Longobardien 774, tysk-romersk kejsare 800-814. Äldste son till kung Pippin den Lille av Franken.
När Pippin dog 768 delades riket mellan Karl och hans bror Carlomann. Carlomann dog 771 och karl blev ensam regent över Frankerriket. Gift på politiska grunder med Himiltrude, dotter till Langobarden Desiderius.
Mycket ovanligt för en furste vid denna tid skilde sig Karl och Himiltrude. Det är oklart om hon var lite för stolt och tog initiativet, eller om Karl framkallade skilsmässan på politiska grunder. Resultatet blev i alla fall förvecklingar med Desiderius, som Karl kunde använda sig av politiskt.
Han gick med fälttåg mot Desiderius, och för att skydda påven mot Langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det germanska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774 e.kr. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt ärad av påven, och fruktad av Langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken.
Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror, Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta Sachsiska fälttåg stopades först vid Fulda av Frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade Sachsarna till underkastelse, men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.
När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas "slakten vid Verden". Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendom utrotats, och på julafton år 785 lät sig Widukind döpas, med Karl själv som fadder. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 Sachsare till Gallien och andra delar av "Tyskland". Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och han var ensam härskare, och han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.
Karl den store avbildad på
samtida ryttarstatyett
På julafton den 26 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Fylld av tacksamhet krönte påven Leo III Karl till "Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom", med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts i västrom sedan Romulus Augustus abdikerade 476, alltså under nästan 400 år.
För att säkra att hans kungadöme ärvdes krönte han själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för all framtid tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Det romerska riket kom att bli den centrala maktfaktorn, som även de världsliga herrarna måste sig rätta sig efter.
Vid hovet i Aachen och i Augsburg vistades ockå 802-804 Abul-Abbas, den första asiatiska elefanten norr om alperna.
Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Caroli Magni.
Barn:
Länkar:- Gregorius av Tours (539-594) skriver om Frankerriket i sin History of the Franks
