Gustav II Adolf
 | |
| Regeringstid: | 30 oktober 1611-6 november 1632
(förmyndarregering till december 1611) |
| Kröning: | 12 oktober 1617 |
| Valspråk: |
Gloria Altissimo Suorum Refugio
("Lovad vare den Högste, de sinas tillflykt") Cum Deo et victribus armis ("Med Gud och segrande vapen") Gott mit uns ("Gud med oss") |
| Drottning: | Maria Eleonora av Brandenburg (från november 1620) |
| Företrädare: | Karl IX |
| Efterträdare: | Drottning Kristina |
| Födelsedag: | 9 december 1594 |
| Födelseplats: | Stockholm |
| Dödsdag: | 6 november 1632 |
| Dödsplats: | Lützen, Sachsen (idag Tyskland) |
| Begravningsdag: | 22 juni 1634 |
| Begravningsplats: | Riddarholmskyrkan, Stockholm |
Gustav II Adolf, Gustaf II Adolf, lat Gustavus Adolphus, Gustav Adolf den store, Lejonet från Norden, född 9 december 1594, död (stupad) 6 november 1632, svensk kung 1611-1632, trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare. Son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, far till drottning Kristina. Gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg.
Barn inom äktenskapet:
- Drottning Kristina, född 8 december 1626
Barndomen
Gustav II Adolf föddes på Stockholms slott den 9 december 1594 som son till hertig Karl av Södermanland (sedermera kung Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav I, namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf, ättling till den nationella svenska dynastin, tillhörde genom sin mödernehärstamning från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Oranien alla släkt på mödernet med honom. Fadern sägs också om honom ha yttrat de ofta citerade orden "ille faciet" (lat., "han skall göra (det)"), även om autenticiteten i detta citat torde vara tvivelaktig.
Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet, från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Sin bokliga bildning erhöll han under ledning av Johan Skytte. Den vilade på klassisk grund och var ovanligt omfattande - ännu många år senare hördes han med lätthet återge yttranden från latinska och grekiska auktoriteter. I synnerhet han språkkunskaper var välutvecklade. Tyska var tillsammans svenska hans modersmål, och han verkar alltid ha pratat tyska med sin mor.
Gustav II Adolfs ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620) att gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots, Gustav Gustavsson, som av sin halvsyster Kristina blev upphöjd till greve af Wasaborg.
Gustav II Adolf
De första regeringsåren
Efter en kort förmyndarregering, och sedan hans kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron i december 1611, vid 17 års ålder (han kröntes i Uppsala den 12 oktober 1617). Gustav Adolf fann nu att riket var i ett tillstånd av förvirring och brist, vilket var naturliga följder av det senast förflutna halvseklets oupphörliga inre omvälvningar och yttre krig. Tre utländska krig ärvde han - det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, den från svenska tronen avsatte katolske Sigismund Vasa, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig nämligen fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Detta krig var också den hårda skola i vilken Gustav Adolf fick lära sig krigets praktiska hantverk.
Trots sin ungdom var Gustav Adolf nu hänvisad endast till sig själv, eftersom de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i det inre av Ryssland. Det lysande försvaret av fäderneslandets i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var honom vida överlägsen - ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf kallade det svenska folket till vapen, han begagnade landets för ett gerillakrig väl lämpade naturförhållanden samt tröttade ut och rev upp den överlägsna angriparen. Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen som herre över de båda fästningsnycklarna till Sverige ? Kalmar i öster och Älvsborg i väster - men hans försök att erövra Jönköping, där Gustav Adolf i all hast hade skapat en centralställning för Sveriges försvar, hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt.
Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad af fälttåg, av vilka han personligen förde två 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa".
 |
| Gustav II Adolf iförd polsk rock, målning av Matthäus Merian d.ä från 1632 |
Det polska kriget
Det mål Gustav Adolf ville uppnå med det polska kriget, som med avbrott för några vapenvilor uppfyllde tolv år av hans regeringstid, torde ha varit att på samma sätt som skett med Ryssland utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhavet till en svensk insjö. Som innehavare av mynningarna för alla floder som faller ut i detta hav skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel och därmed kompensera de materiella maktvillkor som Sverige saknade inom sina egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena av den store kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Detta krig återupptogs nämligen av av Gustav Adolf i samma anda som Karl IX hade börjat det, som en strid för protestantismen mot den allmänna katolska reaktionen, inte enbart som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om östersjölandskapen. Det innesluter därför även ett religiöst och ett världshistoriskt moment.
I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 ha vunnit fast fot genom erövringen av Pernau gick Gustav Adolf 1621 med kärnan av den svenska hären över Östersjön. Då stod striden om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen, eftersom det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska självständighet och dess handelsfriheter än den framväxande svenska militärmonarkin. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adaold in i staden som segrare. Han visade där för första gången sin krigskonsts hela överlägsenheten. Men lika framgångsrikt som 1621 års fälttåg hade varit, lika litet blev resultatet av det följande årets. Sedan följde en rad av vapenvilor följde, till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och med erövringen av Dorpat fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand, liksom Nevas. Nästa mål som vinkade var erövringen av Weichsels mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades dtta kunde Sveriges östersjövälde betraktas som fast grundat. Polen var då liksom Ryssland utestängdt från detta hav, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas, liksom Litauens och Rysslands kunde tullbeläggas från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade Gustav Adolf för att uppnå detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett ingripande där när hans hjälp behövdes. Och i själva verket deltog han redan indirekt i detsamma genom att han avledde Polens stridskrafter från Tyskland.
Det första fälttåget, 1626, utmärktes av stora framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen m. fl. städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna med glädje.Men särskilt långt utöver detta gick aldrig de svenska erövringarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och mer på detta än på de polska härarnas uppträdande strandade Gsutav Adolfs försök att erövra det viktiga Weichsellandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalk Johann Georg von Arnim. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 äntligen gav Gustav Adolf fria händer följde liksom av sig självt hans ingripande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes därefter blott som en förberedelse till detta.
Gustav II Adolf och det civila livet
Sålunda visar Gustav Adolfs regeringingstid upp en kedja av krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats från vilken han aldrig mer skulle återvända dit. Men av detta skall man inte dra slutsatsen att han sökt dessa krig och, driven av ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull. För Gustav Adolf stod, som han en gång sade, som högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte bliva bragt ur det brusande och stormande krigets hav i den önskliga fridens hamn". Kriget kallade han "en rot till allt samhällsont, ett syndastraff". Det var sålunda de förhållanden som han ställdes inför och som han själv inte kunde kontrollera som för honom gjorde kriget till en nödvändighet. De danska och ryska krigen ärvde han från sin far, liksom konflikten med Polen, där kung Sigismund hela tiden strävade efter att återta den svenska kronan och vägrade att acceptera Gustav II Adolf som Sveriges legitime kung. När han sedermera ingrep i det trettioåriga kriget var detta för att möta det hot mot Sverige och hela den protestantiska kristenheten som den katolske tysk-romerske kejarens framgångar utgjorde.
 |
| Frimärke med bild av Gustav II Adolf |
Att krigspolitiken inte var det väsentliga för Gustav Adolf visar klart den omsorg om Sveriges inre utveckling som han visade under sin regeringstid. Det arbete som hade grundlagts av Gustav I och Karl IX kom att fullbordas under Gustav Adolf. Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sorrt. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, t. ex. i Danmark av FredrikIII och i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier - civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna ? Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623 och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval.
För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa. Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid einte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bl.a. Göteborg 1619, blev hävstänger för handelns uppblomstring. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, gick Gustav Adolfs blick utöver det närvarandes trånga gränser. En plats för Sverige i den stora världshandeln och deltagandet i kolonisationen av de främmande världsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid.
Men Gustav II Adolfs regeringtid är fördenskull inte utan skuggor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på folkets massa.
Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget
Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen.
Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig - han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön.
Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 - inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland - och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått.
Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång.
 |
| Gustav II Adolf landstiger i Tyskland 1630 |
Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkr. 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.
Trettioåriga kriget
I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, "av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.
Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Garz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen.
Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan uner hösten 1630 gett der första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak. Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu att endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.
 |
| Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld |
Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades.
Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gusta II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna.
Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech går svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegras, och Tilly blir dödligt sårad. Gustav II Adolf rycker sedan in i München och hans trupper besätter Alpernas pass. I dettea läge träder Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han har i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han har jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern har förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingas nu vända sina trupper mot honom.
Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsar de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf vågar en stormning av Wallensteins befästningar, men slås tillbaka. Han försöker locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drar i stället mot norr och förbereder sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingas marschera tillbaka över Thüringerwald, och striden sammandrar sig åter till de sachsiska slätterna. Så möts Albrecht von Wallestein och Gustav II Adolf i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma stupar Gustav II Adolf, men hans trupper vinner slaget. Ända till slutet har segern följ honom, ännu i döden segrar han.
Gustav II Adolf begravs den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.
Gustav II Adolfs mål med det tyska kriget
Vad hade Gustav II Adolf för mål med sitt och Sveriges deltagande i det tyska kriget? Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrivningen så ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarkrona? Nej, därom är de nyare forskarna tämligen ense. Vad han åsyftat i Tyskland, när hans planer hunnit växa med framgångarna, var upprättandet inom riket av en fast och väpnad protestantisk
sammanslutning, "corpus evangelicorum", inom vilken den svenske kungens ställning på visst sätt erinrar om huset Oraniens till de nederländska generalstaterna. Sverige, inträdande i det tyska riket som innehavare av det pommerska östersjölandet, skulle vara den nya sammanslutningens huvud- eller skyddsmakt och det svenska östersjöväldet alltså bli en borgen för protestantismens bestånd.
Företrädd av:
Karl IX
Sveriges regenter
Efterträdd av:
Drottning Kristina
