Feodalism

Av (latin : feodus). Latinets Fae, Tyskans Vie och Svenskans Fä betyder alla ungefär boskap, kor, vilket under de tidiga romerna och i nordeuropas tidig medeltid var en symbol för makt. För en tidig småkung i ett rike kunde dessa konkurrenter vara ett hot eller en partner att skapa allianser med. Några få jordägare blev rikare och rikare, deras makt ökade, och de befriades (frälstes) från skatt om de gjorde rusttjänst. Så skapades i tidiga medeltiden en allians mellan kungarna som behövde beridna armeer ibland, och de rika jordägarna som kunde ställa upp med soldater och hästar, riddarna, i form av den skattebefriade adeln, frälset.

Följden blev också att medlemmar från dessa procentuellt få familjer i ökad utsräckning ingick i riksråd och dylikt, varvid de också fick ta del av den adiministrativa makten och styrelsen av riket. Makten blev gradvis mer centraliserad från vikingatidens demokratiska och regionala tingsplatser till centralorternas borgar. Kungen blev också en smula beroende av adeln, och var tvungen att släppa ifrån sig mer och mer, varvid det bildades ett mellanled mellan folk och kung bestående av den administrativa aristokratin.

Borgar och gods hamnar i storgods som styrs centralt från ett slott, och när så allt fler adelsmän flyttar till Stockholm för att politiskt förstärka och försvara sin makt centraliseras makten Sverige ännu mer.

Samtidigt fick det från Rom och påven styrda andliga frälset också mer att säga till om, samt funktioner att kontrollera folket som försökte slita ihop till att betala all den skatt (näspenning) som de andra inte gjorde.

Se också:

• Adelsätter
• Aristokrati
• Feodalherrar
• Frälse
• Hirden
• Kung
• Rusttjänst