Erik den läspe och halte

Erik Eriksson, tack vare Erikskrönikan känd som Erik den läspe och halte.

Kung av Sverige. Född 1216, död 2 februari 1250. Son till Erik Knutsson av Sverige, men föddes först efter dennes död.

Kung blev han därför år 1222, efter att ha blivit vald när Johan Sverkersson av Sverige dött. Redan år 1216 när Johan Sverkersson valdes ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk kung; svenska stormän och adel föredrog dock Johan, som i alla fall var 15 år och kunde fatta egna beslut.

Erik Eriksson störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i 7 år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd och det var en ur rådet, Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe), som tog makten.

År 1234 dog Knut Holmgersson och Erik Eriksson blev återigen kung och regerade fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden är tre krönta leoparder.

Gift med Katarina Folkesdotter (Bjälboätten), dotterdotter till Sverker d.y. Karlsson

Hans jarl under de sista åren var kanske den som verkligen styrde. Jarlen var den inte helt obekanta Birger Magnusson som gifte sig med Eriks syster Ingeborg och blev stamfar till folkungaätten.

Erik Eriksson dog barnlös och är begravd i Varnhems kyrka.

Se också:

• Sverige/Regentlängd
• Erikska ätten
• Grönköping